Dagens Nyheter – 12 september 1870, sida 1

Men ursäkterna voro öfverflödiga. Man störde icke hert Daburons sömn klockan 8 på morgonen. Då satt han redan vid sitt arbete. Han mottog med sin vanliga välvilja den gamle Tabaret och till och med skämtade med honom en smula öfver hans exaltation qvällen förut. Hvem skulle väl ha kunnat tilltro honom så känsliga nerver! Tvifvelsutan hade natten lugnat honom och dymedelst gjort honom resonabel igen. Domaren antog att hans ider nu blifvit sundare; eller hade han kanske funnit den rätte brottslingen? Denna legera ton hos en embetsman, som man i allmänhet förebrådde att han var för mycket sträf och allvarlig, sårade gubben. Bevisade icke detta sätt att börja sanitalet, att herr Daburon på förhand beslutit icke fästa sig vid hvad han kunde komma att yttra? Han uppfattade det så, och det var derför utan några stora förhoppningar Han begynte framlägga sina betänkligheter. Denna gång talade han med det fullkomligaste lugn, men derjemte med en mogen öfvertygelses hela kraft. Han hade förut vädjat till domarens hjerta, nu vädjade han till hans förstånd. Men fastän tviflen vanligen äro smittsamma, lyckades det honom icke att i ringaste mån rubba herr Daburons mening. Hans starkaste argumenter strandade mot en öfvertygelse, fast som klippan. Och härutinnan låg ingenting öfverraskande.