Dagens Nyheter – 12 september 1870, sida 1

-— TOP — Fader Tabaret gick till sängs, skälfvande af ångest vid denna sista tanke. Han somnade in och hemsöktes af en förskräcklig mara. Stående midt i den tanklösa hop, som de dagar, då samhället utöfvar sin hämd, samlas på la Roquette-torget för att åskåda em lifdömds sista dödsryckningar, bevistade han Alberts afrättning. Han såg den olycklige med bakbundna händer och nedviken halskrage stiga uppför schavottens trappor, ledd af prest. Han såg honom från den ödesdigra estraden kasta stolta blickar öfver den förskräckta folkhopen. Snart fästades den unge mannens ögon på honom sjelf, och han hörde honom säga med hög röst till massan, som trängdes nedanför hans fötter: 48Se der är Tabaret, min mördare! Genast uppstod bland folket en häftig rörelse. Alla begynte förbanna upphofsmannen till detta legala mord. Han försökte fly, men hans fötter voro fastnaglade vid marken; han försökte åtminstone tillsluta ögonen, men han kunde det icke; en oförklarlig, oemotståndlig makt tvang honom att se sig omkring. Albert ropade vidare: Jag är oskyldig; brottslingen heter . . .4 Han uttalade ett namn, folkmassan upprepade detta namn, och han sjelf hörde det icke. HSlutligen föll den dömdes hufvud . . . Tabaret uppgaf ett anskri och vaknade hastigt. Hela hans kropp badade i kallsvett. Han behöfde en god stund för att öfvertyga