Dagens Nyheter – 10 september 1870, sida 2

icke fäster något afseende vid densamma. Jag föraktar den till den grad att om Albert icke, såsom jag ännu vågar hoppas, blir frigifven, ämnar jag sjelf uppträda såsom hans försvarare. Ja, jag har för ett par timmar sedan meddelat min far, grefve de Commarin, att jag skall bli min brors sakförare och rädda honom. Gerna skulle Tabaret ha velat falla Noöl om halsen. Han brann af lust att säga honom: Vi skola tillsammans arbeta på hans räddning. Men han beherrskade sig. Om han tillstått sina hemliga sysselsättningar för advokaten, skulle icke denne sedan föraktat honom? Han lofvade sig dock att afkasta masken, ifall detta blefve nödvändigt d. v. s. om Alberts ställning komme att ännu ytterligare förvärras. För tillfället inskränkte han sig till att på allt sätt stärka sin unge väns ädla föresats. — Bravo, min gosse; sade han, af detta ser jag bäst att ni har ett godt hjerta. Jag hade fruktat att ni skulle bli bortskämd genom rikedomen och högheten; det var en grundlös farhåga. Ni skall förblifva, det känner jag, densamme som ni varit. Men säg mig, ni har således samtalat med grefven? Just nu kom Noäl att gifva akt på nunnan, hvilkens ögon lyste såsom eldkol i mörkret, naturligtvis af idel nyfikenhet. Med en blick sökte han göra Tabaret uppmärksam härpå. — Jag har träffat honom, sade han, och