Dagens Nyheter – 7 september 1870, sida 2

Krigshöfdingarnes och härskarornas Gud. I tidningen Öresundsposten läses följande, som nu kan sägas vara ett ord i sinom tid och som väl förtjenar att läsas och begrundas: De båda krigsherrarne, kejsar Napoleon och konung Wilhelm, anbefallde vid krigets utbrott utomordentliga allmänna böndagar med högtidliga gudstjenster i kyrkorna, dervid hvardera nationens presterskap skulle göra sitt bästa för att, i förening med de troende, söka utverka åt sig Guds bistånd mot fienderna. De ha i sina proklamationer till folken talat om deras samvetens renhet; de ha åkallat slagtningarnes och härskarornas Gud att bistå deras vapen, Hvilket hån mot Gud och menskligheten! Fill dessa krigshöfdingar kan man derför med allt skäl rikta de bestraffande orden af Theodor Parker i hans predikan Om krig. Han säger: ! Krigsäran är den tommaste af alla utmärkelser, men den farligaste bland päassioner. Det är en ära för en man att vara skicklig i att forma jernet, att arbeta i kläde, trä, lera, läder. Det är ett menniskan värdigt kall att odla säd, att kufva de rebelliska bomullsfibrerna och förvandla dem till vackra kläder, angenäma för kroppen. De äro mensklighetens heroer, hvilka förkorta arbetstiden och mångdubbla dess resultat; de som hemta störa sanningar från Gud och bära dem till ett folks hjerta; de som afväga förhållandet mellan massan och individen, så att alla äro förenade i en gemensam verksamhet och dock fria hvar och en för sig. Men den ära, som kommer af epåletter och fjädrar, denna sprättande ära, färgad i blod — hvad skola vi säga om henne? I våra dagar är hon ej längre hjeltemod — hon är en. efterapning af en längesedan förgången barbarism. För att visa huru omöjligt det är att förena krig och kristendom, så antagom,: att han, som anses för den mest kristliga bland Kristi lärjungar, den af Mästaren så högt älskade Johannes, vore utvämnd till skeppspredikant och att han en. morgon före en väntad batalj stod på gundäcket bland skottluckorna med sin bibel, hvilande på en kapon och förklarande kristendomen för män med sablar vid sidan! Låt honom till morgonläsning välja Kristi bergspredikan och till text dessa så milda, så sköna och så sanra ord ur sin egen epistel: Hvar och en som älskar är född af Gud och känner Gud, ty Gud är kärleken. Antag att han förkunnar sitt sällsamma auditorium, at alla menniskor äro bröder; att Gud är deras gemensamme fader; att Kristus älskar oss alla, visande oss, huru vi skola lefva ett kärleksfullt lif — och, när han smält alla dessa vilda hjertan med ord, så gripande och sanna, låt honom då sluta med dessa: Salige äro mandråparne! Soken först slagtningens ära! Varen grymma gom tigrar! Förstören det Guds beläte, hvarefter edra bröder äro skapade! Liknen icke Kristus, utan Kain, som slog sin broder! , När i möten fienderna, skjuten dem i hjertat; döden dem i, Kristi dyra namn, slagten dem efter Guds anda! Gifven dem ingen pardon, ty. vi böra icke gifva vårt lif för bröderna; endast mördaren, vinner. det eviga lifvet. — Men, fortsätter Parker, Gud är kärlekens, fridens och det godas Gud. Han älskar oss alla, jude och hednving, slaf och fri. Ala äro hans barn, hvar och eh ovärdig i hans ögon. Han är ingen slagtningarnes Gud, ingen härskarornas herre, ingen krigsman, Han bär hvarken svärd eller pilar, ej heller vättnar han jorden. eller upplöser bergen med blod, utan han läter sin sol uppgå öfver onda och goda och låter regna öfver rättfärdiga vch orättfärdiga. Hans kläder äro icke tärgade i blod; han förbannar ingen menniska, derför att hon vägrar strida, Han är en ande och vill tillbedjas i anda och sanning, Hans bud äro: älsken hvarandra inbördes; möten icke ondt mot ondt; alla mennviskor äro bröder, förenade i Kristus, :dealmenniskan, allas hufvud. Den nyttigaste är den störste. Ingen menniska är mästare, ty Kristus är vär lärare. Vi behöfva icke frukta någon menniska, ty Gud är vår fader.