— 402 — -— Hon char hört hvad du sade, hviskade Noäl. — Jag skulle ingenting högte önska, yttrade doktorn; det vore minsann mycket lyckligt, men du har säkert misstagit dig: Imels lertid skola vi se närmare på henne. Han nalkades fru Gerdy, kände henne på pulsen och undersökte hennes tillstånd med den största noggrannhet. Slutligen upplyftade han enaögonlocket helt varligt. Ögat syntes själlöst. — Kom hit och döm sjelf, sade han derefter; tala till henne! Noel lydde, helt upprörd, sin väns uppma: ning. Han trädde fram, och böjande sig ned öfver den sjuka, så att hans mun nästan vidrörde hennes öra, sude han: — Min mor, det är jag, Noöl, din Noöl; tala med mig, gif mig ett tecken att du hör mig, min mor! Men hon förblef lika orörlig. — Du ser sjelf, yttrade doktorn. Hvad var det jag sade dig? — Arma qvinnal suckade Noöl. Lidor hon något? : — Nej, för närvarande icke. Nunnan hade lemnat sin plats och ställt sig invid sängen, äfven hon. — Herr doktor, sade hop, allt är färdigt. — Var di så god och kalla hit tjensiflickan. Vi behöfva hernes hjelp vid senapsdegarnas 1 åläggande.