Dagens Nyheter – 7 september 1870, sida 1

AT RA da — Bäger ni det, min syster? Men då glömmer ni, i hvilket tillstånd hon befinner sig. Hon är redan, tyvärr, så godt som död. Ni såg ju sjelf att hon icke kände igen min röst. — Visserligen, min herre, genmälde nunnan, men ni bör i alla fall uppfylla er skyldighet. Hon svarade ej er; men vet ni väl med visshet att icke heller presten skall förmå göra sig hörd? Ah! ni känner ej de heliga sakramenternas undergörande kraft. Man har sett menniskor i sista ögonblicken af sin lefnad återfå sitt förnuft samt kraft att bekänna sina synder och att annamma nattvarden. Jag hör ofta döendes anhöriga säga att de ej vilja tillkalla en Kristi tjenare, emedan de frukta att hans åsyn skall uppväcka hos den sjuka en räddhåga, som möjligen påskyndar slutet. Det är en mycket sorglig villfarelse. Presten förskräcker icke, han lugnar själen, då den går att förflytta sig till en för oss okänd verld. Han talar i Guds namn om förlåtelsen och om Honom som nedsteg till jorden för att frälsa, icke för att förgöra. Jag skulle kunna anföra många exempel på lifsfarligt angripna personer, de der, sedan läkarekonsten visat sig vanmäktig, blifvit botade och tillfrisknat endast genom den sista. smörjelsen. Den goda nunnan yttrade detta i en ton, lika dyster som hennes blick. Det var tydligt att hjertat icke hade någon del uti de ord hon uttalade. Man kunde väl höra att hon rabblade upp en wutanlexa. . Förmodligen