— 385 — Det finns ju en sådan mängd fattiga stackare, som gerna, för att förtjena en måttlig summa, skulle ha åtagit sig att expediera gumman och sedan burit ansvaret derför inför lagen. — Bah! utbrast Lubin i öfversittare-ton; ni skall få se att hån förstår tvätta sig ren och går fri från allt straff! Rika personer behöfva ej frukta rättvisan. — Ja, ja, ni har nog rätt, sade kocken. Emellertid skulle jag vilja ge en hel månadspenning, om jag kunde förvandla mig till en råtta och i denna skepnåd åhöra hvad herfr grefven och den mörklagde ha att säga hvarandra. Om man skulle förflytta sig en smula närmare dörren? . ., Detta förslag upptogs mindre väl. En och hvar af dem som stodo i omedelbar beröring med husbondefolket visste af erfarenhet att vid vigtigare tillfällen tjenade det till ingenting att spionera. Herr de Commarin kände betjenters vanliga svaghet så mycket bättre som han alltifrån sin tidigaste barndom varit omgifven af sådana menniskor. Också hade han så inrättat sitt enskilda kabinett, att man under intet förhållande behöfde befara att dess väggar hade öron. Huru uppmärksam en lyssnare vid nyckelhålet än måtte vara, kunde han icke uppfatta ett enda ord af hvad som sades derinne, äfven om husbonden var vyredgad och i följd häraf talade med dundrande stämma, Endast MODBRSKÄRLEK. 29.