VvVIV — var beredd att gå. Han tog sin hatt och yttrade, i det han närmade sig dörren. — Ja, farväl nu herr Tabaret. Laga att ni förjagar dessa mörka föreställningar till dess vi råkas härnäst. I morgon bli vi åter i tillfälle att tala om detta ämne, för i afton är det ute med mina krafter. Constant, tilllade han, ni får vara beredd att infinna er vid hvilken timma af dygnet som helst, i fall den anklagade Commarin skulle önska tala med mig. Han uppnådde dörrem; fader Tabaret ställde sig i vägen för honom. — Min herre, sade den gamle, i himlens namn, hör mig! Han är oskyldig, jag svär det; hjelp mig att finna brottslingen. Min herre, tänk på era samvetsqval, om ni låter denne man föras till afrättsplatsen och sedan, då det är för sent . . . Men domaren ville icke höra mera; han förde gubbens arm åt sidan, och sedan han sålunda kommit ut i förstugan, försvann han med snabba steg. Tabarct vände sig då till Constant. Han ville öfvertyga honom, bevisa för honom ... Fåfäing möda! Den långe protokollsföraren hade brådtom att samla sina skrifmaterialier och tänkte endast på soppan, som stod hemma och kallnade. Mot sin vilja tvungen att lemna embetsrummet, som nu stängdes af vaktmästaren, stannade Tabaret ensam i korridoren, hvilken