brydde jag mig ej om dem, förrän slutligen, sedan jag hade gått ett stycke längs vallen, för att tala: med en soldat och få bättre utsigt, jag lemnade min betäckning och talade med en annan soldat, då en kula kom hvinande mellan båda våra hufvuden, hvilka icke voro sex tum ifrån hvarandra. So, nicht verwundet, mein Herr? sade soldaten då han såg mig gnugga mig på örat, för hvilket det hade slagit lock. Han rådde mig att gå tillbaka till mina renslar igen, hvilket jag gjorde för fem minuter, men blef så upplifvad under det jag åsåg anfallet, att jag totalt glömde bort chassepotgevären och åter lemnade min betäckning ända till dess en komisk händelse påminte mig om hur lätt min korrespondens kunnat få ett sorgligt slut. En tysk prest, som hade betjenat de sårade i byn, kom fram och bad mig att ett ögonblick få låna min kikare; Under det den:gode mannen kikade upp åt höjden och exponerade sig just på samma plats, der jag hade fått min näsbränna, kom jag att tänka på, att han kanske var fader för: en talrik familj, att nästa kula kanske kunde vara mindre skonsam och att slutligen prester: icke liksom korrespondenter höra till skjutlofligt vildt. Jag sade derför till honom: att krypa bakom mina renslar och berättade honom, att en kula nyss hade gått fram der han stod, och att flera hade gått öfver våra hufvuden. Ni skulle ha sett hur qvickt den vördige mannens hufvud dök ned bakom vallen! Tror vi att jag är säker här?, frågade han och vände sig åt mig. Säker nog för kulor, men icke för bomber. — Hvar skall jag gå då?, — Å, det kommer inga bomber; fransmännen ha inga att plottra bort på er och mig. — Hm, men det skulle vara ledsamt att bli träffad. Och den hedervärde mannen retirerade till mycken munterhet för soldaterna. Kl. 6 t. 35 m. hade skjutningen mycket aftagit och inskränkte sig till tiraljöreld å båda sidor. Preussarne framförde reservammunition, ty nästan alla deras batterier voro i saknad af krut och projektiler, och kl. 6!, började ett andra, förfärligt angrepp. Det 72:dra regementet framryckte, färdigt till anfall, och artilleriet började åter att spela; elden riktades förnämligast mot landtgården La Villette, som nu stod i lågor, ehuru trädgården ännu innehades af de franska trupterna. Kl. 7 t. 20 m. började slut-attacken; det 72:dra regementet ryckte uppför sluttningen, snart derefter följdt af ettregemente husarer. lifter mer än en timmes batalj i mörkret började fransmännen att retirera och kulsprutorna betiäckte deras reträtt. Vid denna tidpunkt inträffade en egendomlig tilldragelse. Byn Malmaison, som sakta hade brunnit hela dagen, slog upp i en massa lågor, som syntes vidt och bredt i sommarnatten. De preussiska trupper, som ockuperade den, började naturligtvis att strömma ut ur den brinnande byn och några galna åskådare började skrika att de drogo sig tillbaka för ett nytt franskt flygelanfall. Nu uppstod ett allmänt Sauve qui peut, Sjukbärarne galopperade till eftertruppen, åtföljda at reservammunitionsvagnarne och till och med af något kavalleri, som emellertid endast retirerade i afsigt att stäfja all förföljelse från fransmännens sida. Trupperna kring Malmaison visade en utmärkt hållning, ty utan att stanna för att fråga om rapporten var sann eller icke, formerade de linie och stodo redo att möta ett anfall om något sådant verkligen skulle komma i fråga. Konungen, som var i Gravelotte, gaf ögonblickligen sin häst sporrarne och galopperade af till Malmaison, utan att lyssna till sin stabs föreställningar. Då han kom till första regementet började han att göra detsamma föreställningar, men då han såg truppernas fasta hållning, stannade han, under det att officerarne för henom förklarade hur allarmet hade uppkommit. Konungen red då långsamt efter linierna och trupperna helsade honom ljudligen. Omkring kl. 9 började elden aftaga. Fransmännen hade retirerat till fästena S:t Quentin och Descarrieres innan månen uppsteg, och den mödosamt tillkämpade höjden var preussarnes; den franska armån, bestående af 3 kärer, marskalk Bazaines, general Frossards och general Ladmiraults, var afskuren från Paris och resten af franska armån. Men preussarnes förlust har varit förfärlig. Den franska positionen var väl vald, nästan ointaglig annat än genom en formlig belägring och försvarades utmärkt. Jag har redan uttalat min opinion om de franska truppernas hållning, och den är icke endast min utan äfven hela preussiska armåns, hvilken, liksom hvarje storsinnad segrare, är den första att erkänna den besegrades tapperhet och duglighet. Den nrenssizgka förlusten är ännu icke