— dd — samhet han erbjöd sig att göra de ytterligare tjenster som kunde behöfvas. — Jag har kommit, yttrade han blygsamt och ödmjukt, för att få veta af herr dömaren, om några undersökningar äro nödvändiga, för att vederlägga den atiklagades påstående att han vid mordtillfället var! på något annat, af honom uppgifvet, ställe. — Han har icke uppgifvit något ställe; svafade domaren torrt. — -Huäru! utropade den gamle. Är det väl möjligt? . ... Men, ett sådant nöt jag kan vara! tillade han derefter. Jag borde väl genast ha begripit att herr domaren gjört honom matt i tre drag. Jaså, han har bekänt allt. — Nej, sade domaren otåligt, han bekänner ingenting. Han medger att bevisen äro öfvertygande; han kan icke redogöra för huru och hvar han tillbragt tisdagsaftonen, men han fasthåller vid att han är oskyldig. Tabaret stod midt i rummet; medan domaren talade, förändrades uttrycket i hans anlete till den grad att han blef nästan oigenkänlig. Den djupaste förvåning afspeglade sig i hvartenda drag; armarne bokstafligen föllo ned. I trots af sin vrede, kunde herr Daburon ej återhålla ett leende; och Constant gjorde en besynherlig grimas, som hos honom brukade beteckna en hög grad af munterhet. — Inga försök att bevisa sin tillstädesfaro å annan ort Fmumlade gubben: En sådan skälm!