— 300 — Öaktadt sin störa varmakt gjorde Albert en ytterligare ansträngning. Har reste sig upp och sade med sorgsen, men likväl fast stämma: — Ni har rätt, min herre, allt synes beVisaatt jag är brottslig. I ert ställe skulle jag täla såsom ni. Och dock svär jag vid Gud ätt jag är oskyldig. Hå! utbrast domaren i försmädlig ton. — Jag är oskyldig, fortfor Albert; jag upprepar denna sanbing utan minsta höpp att derigenom Kunna rubba er öfvertygelse. da, allt talar mot mig, allt, till och med mitt gätt att skicka mig inför er. Det är vörkligen så att modet börjat svika mig, då jag här erfarit hvilken mängd omständigheter med förunderlig samstämmighet tala mot mig. Jag är tillintetgjord, emedan jag icke ser någon möjlighet att bevisa min oskuld. Men jag förtyiflar icke. Min heder och mitt Vf äro i Guds händer. Icke ens i denna stund, då all min kraft torde synas er uttömd — och den är det äfven, ty jag förställor mig sannerligen icke — ej ens i denna ständ afstår jag från att rättfärdiga mig. Full af förtröstan motser jag framtiden; den skall nog bringa ljus i detta mörker. : — Hvad menar ni, min herre? inföll ransäknirgsdomaren. 2 Tngenting atinat än hvad jag säger. i Ni ämnar alltså fortfara med att neka? 2 Jag är oskyldig. MODERSKÄRLEK. är.