Dagens Nyheter – 31 augusti 1870, sida 3

a annnd Ett och annat från kriget. Franska soldater på marsch. Soldaterna komma under sång, skrifver man från Rheims. De ha icke tappat det minsta af sitt glada lynne. I hela vär armå kan man ej märka någon nedslagenhet. Reserverna hasta från alla håll till fanorna. Man har samlat upp lemningarne af de regementen, som blifvit värst åtgångna af fienden, för att af dem bilda hvad man kallar marschregementen. Folket är alldeles förträffligt mot trupperna; det ger dem mat och dryck. De som ha. vagnar låta så många soldater som få rum åka till kampementsplatserna. Barn och ungdom bära gevären och renslarne åt soldaterna för att lindra deras börda. När en soldat slår sig ned på ett fält för att hvila, blir han genast omgifven af en hop som uppmärksamt lyssnar till hans förklarnivgar öfver chassepotgeväret. Längre bort ser man en turco med den hog araberna vanliga gesten förklara sig färdig attiäta preussare som hvetebröd. Då och då komma en eller par soldater och drifva framför sig några råmande oxar, hvilka tyckas ana det öde som förestår dem. På promenadplatsen framför bangården ligga guider och husarer lägrade. Flere bland dem fr i ordning kök åt sig midt ibland de förluffade promenerande. x x x Landtbefolkningen i Frankrike under kriget. En engelsman, som rest från Chålons till Verdun, skrifver: KIL 11 stannade vi vid en liten by, kallad Auve, för att beta våra hästar och få oss sjelfva litet qvällsvard, ty vi hade icke haft tid att äta middag i Chålons. Den fattiga qvinna, i hvars stuga vi mottogos, hade hufvudet fullt af de annalkande preussarne. Två bönder, hvilka rökte sina pipor i det med lergolf försedda rummet, voro mycket dystra och tycktes tåga för afgjordt att spelet var förloradt. De ville icke tro de nyheter vi berättade och invände: Ja, och i morgon skola vi få se att det är bara prat. Jag har observerat samma resignerade känsla af missmod öfverallt der jag farit fram. Vi ankommo slutligen genomfrusna till S:t Menehould; min reskamrat hade, öfverväldigad af trötthet, sofvit halfva vägen. Der fanns ej något ryggstöd i det miserabla fordon vi begagnade, så att jag var alldeles stel af trötthet. Lyckligtvis funno vi i ett värdshus tak öfver hufvudet för natten. Här fingo vi veta, att kejsaren med sin son och sin stab samma qväll hade passerat staden på jernväg. Värden berättade att kejsaren såg ytterst nedslagen ut och att han under hela tiden icke tog ögonen från den tidning, i hvilken han läste. Prinsen steg ur vagnen och gick ett steg in på stationen. Den lilla stadens kommunala myndigheter hade infunit sig der; men icke ett enda rop af Lefve kejsaren! lät förnimma sig. ln mindre civiliserad tjensteman vid mairiet stack fram hufvudet och sade till prinsen: Nå, min gosse, blir det bättre med affärerna snart? En karl svor på att han hörde mannen i fråga yttra dessa ord. En adjutant steg fram och antydde den framfusiga kommunalmannen att hans förtrolighet var mindre passande. Nyheten att kejsaren for till Chålons ändrade mina planer och kl. 6 i dag på morgonen (den 18:de), efter två timmars sömn, var jag på benen och beredde mig att återvända hit (till Chålons). Jag hade skrifvit några rader till er, men vågade icke lägga dem på posten i denna lilla sqvallerhåla af fruktan för att väcka misstankar, hvilket möjligen kunde ha kommit att hindra min återresa. Det är mer än troligt att ni icke skulle ha fått brefvet, så upp och nedvänt är allting här. Då jag vid dagsljus for samma väg, som jag förut nattetid hade passerat, var jag i tillfälle att se flera prof på den skräck, som gripit invånarne på landsbygden. Alla gömma de sina styfrar och saker af värde i gropar på fältet eller i skorstenarne. Vi stannade vid ett miserabelt värdshus invid vägen, der några jordarbetare och stenbrytare höllo på att äta middag. Alla berättade historier, sanna eller falska, om hvad de sett under natten. Några sade, att de hade stött på franska vedetter m. m. Jag kan endast säga, att jag större delen af natten, under klart månsken, for vägen fram, och i hela den ofruktbara trakten säg jag icke skymten af en vedett, en patrull eller en förpost. De berättade också historier om den ena eller andra grannen, som hade gräft ned sina pengar, och hur den och den hade lurats ut af någon ännu slugare, som hade gått och