Dagens Nyheter – 30 augusti 1870, sida 2

erkeskälmar! . . . Tyst! . . . Han talade, tror jag. Men de fingo icke se en enda af dessa om oro vittnande åtbörder, de uppsnappade icke ett enda af dessa osammanhiingande ord, som äro de yttre kännetecknon på en lifligare ångest hos svaga själar eller hos oförsigtiga personer, de der tro att cellernas väggår sakna ögon och öron. Ett enda af Albert uttaladt ord uppfattades af de båda spionerna; det var ordet hedern. — Alla brottslingar af högrs rang, yttrade herr Balan, föra ständigt detta ord på tungan, i början åtminstone, till dess de blifvit öfverbevisade om att de äro mycket ohederliga. Hvad som bekymrar (lem mest är tanken på ett dussin vänner och hundra tusen okända, som läsa Guzelte des Tribunaur. De tänka först i andra rummet på sitt hufvud. När gendarmerna kommo för att söka Albert och föra honom till ransakningsdomaåren, funno de honom sittande på sängkanten, med armbågarne .stödda mot knäna och med änsigtet gömdt i sina händer. Han steg upp, så snärt de inträdde, och gick några steg mot dem. Men hans hals var så : torr, att han fann att det var honom omöjligt att tala. Han bad om ett ögonblicks uppskof:och, vändande tillbaka till bordet invid sängen, tömde han två stora glas vatten. — Jag är färdig, sade han straxt derpå.