Dagens Nyheter – 30 augusti 1870, sida 2

Och med fasta steg följde han gendarmerna. Herr Daburon befann sig härunder i en högst pinsam belägenhet. Med ursinnig fart vandrade han fram och tillbaka i sitt embetsrum, väntande den anklagade. Ännu ci gång, den tjugonde sedan morgonen, ångrade han att han inlåtit sig på denna sak. — Fördömd vare den orimliga hederskänsla jag lydt! tänkte han. Förgäfves har jag sökt lugna mig gehom sofismer; jag gjorde orätt uti att ieke genast afsäga mig målets behandling. Intet i verlden kan förändra min ställning -till denne unge man. Jag hatar honom. Jag är hans domare, och icke mindre sannt är att jag vid ett tillfälle varit besluten att mörda honom. Jag har haft hans lif i mitt våld; hvarför gjorde jig icke då ett slut derpå? Det vet jag icke sjelf. Hvilken makt återhöll mitt finger, då det behöfdes en aldrig så liten tryckning för att skottet skulle aflossas? Jag :kan ej svara härpå. Föga fattades emellertid .att han blifvit domaren och jag mördaren. Om uppsåtet bestraffades lika strängt som handlingen, borde man halshugga mig. Och det är under sådana förhållanden jag vågar uppträda såsom ledare af en ransakning! . .. Han passerade nu dörren och hörde ljudet af gendarmernas tunga steg. — Här ha vi honom! sade han helt högt. Och hän :skyndade sig att återtaga sin plats framför skrifbordet, hvarefter Hån lutade