Dagens Nyheter – 27 augusti 1870, sida 5

dödliga. Han ledsagade mig en dag öfver den tre mil breda sjön till Lake City, der han bjöd mig in på ett värdshus. Pass på, sade han och ställde sig med glaset i hand midt i den af tyskar och amerikanare besökta salen, det faller mig in att låta eder och dessa barbariska menniskor höra, huru en äkta svensk stämma ljuder. Och dermed började han att i den finaste diskant sjunga Rosens bild. Jag afstår från att bedöma min väns värde såsom sångare. Sedan han slutat, gaf han mig ett triumferande ögonkast, och tagande min tystnad för ett uttryck af hänryckning och beundran, utbrast han helt allvarsamt: Ja, ni har nu sjelf hört det! Få lära hafva en sådan röst som jag, och hade jag i stället för att blifva slagtardräng fått följa min kalelse, så skulle jag nu varit den lyckligaste menniska under solen: jag hade i denna dag, och långt före den, varit — klockare t Jönköping. Såå, hemställde jag, med möda läggande band på min skrattlust, är verkligen han den Ilyckligaste? — Måtte väl de, herre! Tänk er att få stå i kyrkan om söndagarne och alla andra dagar vandra, frodig och välmående, gata upp och gata ned i Jönköping. Det duger det! suckade han vemodigt och satte stt glas på bordet.