Dagens Nyheter – 26 augusti 1870, sida 2

familj fördelaktigast; och denna osäkerhet oroade honom. — Min herre, återtog han, när fick ni veta att er hemlighet blifvit upptäckt? — I går afton, af Albert sjelf. Han talade till mig angående denna ledsamma historia på ett sätt, som jag nu förgäfves söker förklara. Så framt icke tilläfventyrs . . . Grefven tystnade hastigt; det såg ut som om kbkans förnuft tillbakavisat såsom omöjlig den gissning, han ämnade framställa. — Så framt icke?... frågade ransakningsdomaren ifrigt. — Min herre, sade grefven, utan att gifva något direkt svar, Albert vöre en utomordentligt ädelsinnad man, om hän icke gjort sig skyldig till det ifrågavarande brottet. — Ah! utbrast domaren med samma ifver, har ni då skäl, min herre, att tro på hans oskuld? Herr Daburons harm märktes så väl på den ten, hvari dessa ord uttalades, att herr de Commarin spratt till och yttrade, i dethan, synbarligen helt stött, reste sig upp i linstolen: — Jag är nu, likasom nyss, ett vittne, det der hvarken försöker urskulda den tilltalade eller har till syfto att bevisa hans brottslighet: Jag har kommit hit för att; så vidt jag kan och i enlighet med min pligt, upplysa rättvisan; se der allt. — Så fördömdt! tänkte herr Daburon. Nu