Dagens Nyheter – 26 augusti 1870, sida 1

om sin fästmös, fröken dArlanges samtycke ätt dela hans öde, hvilket det än måtte blifva. Detta namn utöfvade en förskräcklig verkan på ransakningsdomaren. Han hoppade till der han satt, och för att dölja sin förlägenhet, fann han nödigt att tillgripa en stor packe rättegångshandlingar, som låg på skrifbordet och i hvilken han började bläddra, likasom sökte han efter någon upplysning. Han började fatta hvilket svårt värf han åtagit sig. Han kände att han gång på gång förlorade koncepterna, och att han icke hade hvarken sitt vanliga lugn eller sin klarsynthet. Han tillstod för sig sjelf att han var i stånd till att begå de största misstag. Hvarför hade han icke frånsagt sig ledningen af denna ransakning? Kunde han väl nu, såsom eljest, döma fördomsfritt; berodde det af hans egen vilja att vara opartisk? Gerna skulle han ha uppskjutit till ett annat tillfälle fortsättningen af förhöret med grefven; men gick detta an? Hans samvete ropade till honom att han derigenom skulle göra sig skyldig till en ny oskicklighet. Derför återtog han, ehuru det var honom mycket påkostande: — Min herre, de åsigter och beslut, vicomten framställt, äro tvifvelsutan mycket vackra, men har ni talat med honom om enkan Lerouge? — Ja, svarade grefven, Bom syntes plötsligt påminna sig en detalj, hvilken han förut icke tänkt på; ja visst,