Dagens Nyheter – 25 augusti 1870, sida 2

-— ULlO — kortfattad förklaring. Inom sig gladdes han å den unge advokatens vägnar; ty Noöl hade genom de ädla tänkesätt han uttalat helt och sHållet eröfråt hans tillgifvenhet. — Således, herr grefve, sade han, erkänner ni att hert Noöl Gerdy är er laglige son öch ärfvitge och att han ensam har rätt ätt bära ert Hamn? — Ja, min herre. Ack, förr gladde jag Hig öfver min plans lyckliga genomförande, hvilket jag betraktade såsom en herrlig seger. Jag var så förtjust öfver att ha min Valbries son hos mig att jag glömde allt. På honom öfverflyttade jag en del af min kärlek till Modern eller, fättate, jag älskade honom, om möjligt, ännu Högre. Tanken på att han skulle bära mitt namn, ätt han skölle ärfva alla mina egodelar, med den andres totala wteslutände, hänförde mig. Och jag afskydde den andre; jag ville icke se honom. Jag kan ej erinra mig ha tagit honom på minaarmär mer än två gånger. Det skedde då Valtrie, som var mycket god, förebrådde mig minihårdhet. Ett enda ord af ogillande från hennes sida störde min lycka. Grefvinnan Cotimarin afgudade den hon ansåg för sin son; oupphörligen ville hon ba honom i sitt knä. Efvad jäg led, då jag säg min maka öfverhopa med kyssar och smekningar min älskarinnas barn, det kan jag icke beskrifva. Så mycket i rmin förmåga stod, sökte jag hålla gossen på afstånd från henne, och hon, som icke dnade