UVRMV NN såsom mig tillhörig, att otrohet af henne syntes mig otänkbar, orimlig. Jag ville icke bli svartsjuk. Dock skaffade jag mig upplysningar och lät bevaka henne; jag sänkte mig sjelf ned till spionens ståndpunkt. Man hade sagt sannt: denna olyckliga hade en älskare, af hvilken hon i hela tio år mottagit besök, Det var en kavalleriofficer. Då han gick till henne, iakttog han alltid de största försigtighetsmått. Vanligen aflägsnade han sig mot middnatt, men det hände också att han stannade qvar till bittida om morgnarne. Kommenderad till en ort, långt aflägsen från Paris, begärde han ofta permission för att besöka henne, och under sådana kortare vistelser i hufvudstaden tillbragte han, snart sagdt, dag och natt hos henne. En afton underrättades jag af mina kunskapare om att han var der. Jag skyndade mig dit. Min oförmodade ahkomst gjorde henne icke alls förlägen. Hon mottog mig som alltid d. v. s. hon sprang mig i famnen, så snart hon blef mig varse. Jag trodde att man dref gäck med mig, och jag ämnade säga henne allt, då jag fick se på pianot ett par handskar af den sort, militärer vanligen begagna. Som jag icke ville ställa till någon skandal och jag icke visste huru långt vreden kunde drifva mig, flydde jag, utan att säga ett ord. Sedan har jag icke återsett henne. Hon har skrifvit till mig; jag har icke öppnat hennes bref. Hon har försökt träffa mig dels genom: att. komma till mitt