Följande polisscen, meddelad i le Sidcle, är ett handgripligt bevis på närheten af en revolution i Frankrike: tEtt trettiotal personer, tilltalade för upproriska rop, äro inställda för polisdomstolen. Denna gång utgöra de som ropat: lefve Preussen! en försvinnande minoritet; de öfriga tilltalade hafva ropat: lefve republiken! Ned med kejsaren!4 En person skall aflägga vittnesmål mot en af de tilltalade, Lefövre, gravör, 32 år gammal. Vittnet är en borgare med fördelaktigt yttre. — Mine herrar, säger han, jag språkade med den här Leföyre, som jag då såg första gången; han sade till mig: — Nu om någonsin är ögonblicket inne att störta kejsaren, — Nej, svarade jag, än är inte tiden kommen. — Men, genmälde han, om vi icke kunna rädda oss med kejsardömet. — Jag medger, skämtade jag, att det då blir nödvändigt, men emellertid är det då emellan endast fråga om rätta tidpunkten. Lefövre dömdes till 15 dagars fängelse. De öfriga hafva likaledes blifvit belagda med åtskilliga straff. Vittnet fick ostraffadt hafva sin opinion,