Dagens Nyheter – 24 augusti 1870, sida 1

-— OUOVU EV — Ah! återtog gubben, hvad tjenar det till? Saken är ju nu fullkomligt utredd. När vår man blir införd till er, behöfver ni endast visa honom hvad jag påträffat mellan offrets naglar och på samma gång hans egna handskar, för att han skall finna rådligast att tillstå allt. Jag slår vad om att han redan vid första förhöret kommer att afgifva en fullständig bekännelse; ja, jag är så säker derom att jag håller mitt hufvud mot hans, fastän det numera icke synes vara mycket värdt. Dock . . . det är sannt, han undgår nog döden. De blödiga jurymännen torde allt hitta på några förmildrande omständigheter. Ack, denna långsamhet förderfvar rättskipningen! Om alla menniskor vore af samma tanke som jag, skulle skälmarnes bestraffning icke uppskjutas så länge. Gripna och öfverbevisade, skulle do genast hängas. Herr Daburon var nog tålmodig att höra på detta ordsvall ända till dess slut. När gubbens ifver blifvit något afkyld, började han fråga honom; och sålunda fick han, ehuru icke utan svårighet, veta ett och annat af hvad som förefallit vid häktningstillfället. Domaren syntes mycket öfverraskad, då han upplystes om att Albert vid arresteringsorderns framvisunde hade sagt: Jag är förlorad! — Se der, mumlade har, on förskräcklig tyngd i vågskälen. — Ja vigst! återtog fader Takaret! Aldrig