modan, lidit af det onda, gom nu utvecklat sig till. en så förfärande grad. Noäl talade sedan om sitt besök hos vicomten och hvad derunder förefallit. Han gjorde sig skyldig till någon tvetalan, men denna var af så lindrig art d. v. s. rörde sådana oväsentliga bisaker, att den icke gerna kunde förebrås honom. . För öfrigt yttrade han ingenting, som var ogynnsamt för Albert. Tvärtom betonade han särskildt flera gånger det goda intryck den unge mannen gjort på honom. Visserligen hade vicemten mettagit hans meddelande med en viss misstro, men på samma gång med ädel värdighet och sinneslugn, såsom en behjertad man den der är beredd att gifva vika för rättvisan. Till sist afgaf han en nästan entusiastisk beskrifning öfver sin rival, hvilken icke blifvit bortskämd genom framgången, och som tagit afsked af honom utan ringaste agg samt till och med r7isat sig mot honom såsom en bror. Herr Daburon hade lyssnat till Noöls berättelse med den mest spända uppmärksamhet, utan att med ett ord, en min eller er åtbörd förråda sina intryck. När advokaten slutat, anmärkte han: — Huru, min herre, har ni kunnat säga mig att, såvidt ni visste, ingen hade intresse af enkan Lerouges död? Advokaten svarade icke.