Dagens Nyheter – 22 augusti 1870, sida 2

0 MUR TT erfarit en sådan liflig oro som nu. Och likväl var det mer än en gång han utfärdat order om personers häktande, utan ätt ha Hälften så kraftiga anledningar att misstänka deras. brottslighet. Han upprepade detta för sig sjelf, men lyckades ändock icke, vinna lugn. Han tyckte att polistjonstemännen dröjde alltför länge att återkomma. Öupphörligen gick han fram och tillbaka i rummet, räk. nande minuterna och framtagande sitt ur minst tre gånger under förloppet af hvar fjerdedels timma. Så snart ett steg hördes i korridoren, nälkades. han ofrivilligt dörren, lutade sig framåt och lyssnade. ; Efter en stund infann sig proötokollsföraren; som han låtit tillkalla. Denne hade ingenting egendomligt i sitt yttre; han var lång och mycket mager. Hans hållning var afmätt, hans åtbörder stela och beräknade, hans ansigte orörligt, såsom hade det varit hugget ur ett trästycke. er Han var trettiofyra år gammal, och. sedan tretton år tillbaka hade han oafbrutet fört protokollerna åt fyra ransakningsdomare. Också kunde han, utan att blinka, höra. de vidunderligaste saker. En qvick lagkar!l har. sålunda definierat personer af hans yrke: SBansakningsdomarcns penna. Individ som är stum och som talar, som är blind och som skrifver, som är. döf och som hör. På mannen i fråga (hvilken i parentes sagdt hette Constant) slog denna beskrifning till punkt och pricka in.