själen glömt bort kroppen: Noöls väl rakade haka framstack öfver en bländande hvit halsduk, hans hår och polissonger voro omsorgsfullt kammade. Han bugade sig för herr Daburon och framvisade stämningen. — Ni har låtit kalla mig, min herre, sade han; här är jag nu till er tjenst, Ransakningsdomaren hade sett den unge advokaten flera gånger förut; ty han kände igen hang ansigte. Vidare erinrade han sig ha hört talas om herr Gerdy såsom en skicklig man, den der hade framtid för sig och redan vunnit ett visst rykte. Han mottog honom derför såsom Sen kund i boden4 och inbjöd honom att sätta sig ned. Sedan de vanliga frågorna rörande namn, ålder, födelseort o. s. v., hvarmed alla vittnesförhör börja, voro väl besvarade, yttrade herr Daburon: — Man har sagt er, herr Gerdy, hvilken sorglig tilldragelse föranledt mig att besvära er. — Ja, min herre, jag vet att det är fråga om mordet å den stackars gumman Lerouge i la Jonchåre. — Alldeles riktigt, svarade domaren. Och ihågkommande sitt löfte till fader Tabaret, tillade han: — Att jag så snart insett nödvändigheten af ert hörande kommer sig deraf att jag funnit ert namn ofta omnämnt i enkans efterlemnade papper. — Detta öfverraskar mig icke alls, gen