Dagens Nyheter – 20 augusti 1870, sida 2

Sedan denna sista paragraf väl var skrifven trädde den gamle Tabaret fram till poliskommissarien. — Jag har allt hvad jag kunnat önska, hviskade han till honom. — Jag har också slutat, svarade kommissarien. Den här gossen kan icke hålla stånd, det märker jag väl. Ni hörde ju sjelf, huru han förrådde sig genast? Brist på vana, förståg . . . — Fram på dagen, återtog Tabaret med samma låga röst, skulle han icke ha varit så meddelsam. Men tidigt på morgonen, och yrvaken sedan! . . . Man bör alltid taga bofvarne på sängen. — Jag har förhört tre eller fyra betjenter; deras vittnesberättelser äro besynnerliga . . — Nåja, vi få väl veta snart, huru allt hänger ihop. Jag springar genast till herr ransakningsdomaren, som väntar, brinnande af otåligliet. Albert började hemta sig en smula från den häpnad, hvari poliskommissariens uppträdande försatt honom. — Min herre, frågade han, skulle det tilllåtas mig att i er närvaro säga några ord åt herr grefve de Commarin? Jag är offer för en villfarelse och hoppas att sanningen snart skall komma i dagen . . — Alltid sämma taktik! mumlade fader Tabaret. — Hvad ni begär är omöjligt, svarade kom