— 204 — I detta ögonblick kände sig Albert förkrossad; han led förskräckligt. Det tycktes honom som vore hans hufvud nära att brista. Han ringde och begärde sitt tå. — Herr vicomten gör mycket orätt uti att icko skicka efter doktorn, sade hans kammartjenare till honom. Jag borde vara olydig mot herr vicomten och på eget bevåg anmoda honom att komma hit. — Det skulle tjena till ingenting, svarade Albert sorgsen; han kan icke bota mitt onda. Då betjenten gjorde min afatt aflägsna sig, tillade Han: — Nämn icke för någon att jag är illamående, Lubin. Om jag känner mig sämre, skall jag ringa. Det förhöll sig så att han i sin nuvarande sinnesförfattning skulle ha funnit i högsta grad odrägligt att bli tilltalad och nödgas svara. Hvad han behöfde, det var ensamhet, tystnad, lugn. Efter de våldsamma rörelser, han erfarit under samtalet med sin far, kunde han icke tänka på att sofva. Ilan öppnade ett afföngtren i biblioteket och stödde armbågarne mot den derutanför varande balustraden. Vädret hade blifvit vackert; det var nu kart månsken. Sedd vid denna timma och denna matta, ljufva belysning, syntes hotellets park oändligt stor. Albert betraktade de väldiga trädens kronor och blomsterrabatterna; han blickade ned öfver gården, som ännu hvim