Dagens Nyheter – 19 augusti 1870, sida 2

De platta artigheter, som egnades honom i egenskap af arfvinge till ett ädelt namn och en omätlig förmögenhet, hade i alla tider synts honom osmakliga. Fastin han var i besittning af allt som behöfves för att lysa här i verlden, föraktade han att begagna sig deraf. Så förargligt! Han missbrukade uldrig sina fördelar. Man hade icke ett enda mindre hedrande äfventyr att berätta om honom. Han hade, sade man, hyst en liflig böjelse för fru de Prosny, kanske den fulaste och säkert den elakaste af societetens damer; och detta var allt. Alla mödrar med giftasvuxna döttrar hade förr tagit hans parti; men sedan två år tillbaka, då hans kärlek till fröken VArlange blef känd, hade äfven de vändt sig mot honom. På klubben skämtade man öfver hans stora återhållsamhet. Visserligen kunde äfven hans blod upphetsås, men han hade en afgjord motvilja för de fröjder åt hvilka unga män vanligen så gerna hängifva sig. Det nobla dagdrifvaryrket hade alltid förefallit honom vidrigt och tröttande: Han förstod ej huru personer kunna vara roade af att hela nätter handtera de prösaiska korten; och icke heller fann han det fingaste nöje i umgänget med lättsinniga qvinnor. Under det andra förnäma parisare satte en ära uti att vara försedda med eleganta älskarinnor, syntes det honom ovärdigt en adelsman att föregå de mindre bildade med slika dåliga föredömen, Och