Dagens Nyheter – 17 augusti 1870, sida 2

god son. Med eller mot er vilja skall ni förblifva min medbrottsling, bära en andel af den börda, under hvilken jag sjelf hittillsensam suckat. Huru mycket ni än må komma att lida, skall ni, tro mig derom, aldrig en dag erfara den grymma smärta, hvaraf jag under åratal varit hemsökt, — Men, min herre, utropade Albert, är det då jag, röfvaren, som har att beklaga mig? Är det icke tvärtom den andre, hän som blifvit plundrad, beröfvad allt hvad honom lagligen tillkommer? Det gäller icke nuv att öfvertala mig till tystnad, utan herr Noel Gerdy. — Noöl? utbrast grefven. — Er legitime arfvinge ; ja, just honom, min herre. Ni talar till mig alldeles som om sakens afgörande berodde uteslutande af min vilja. Inbillar ni er då att herr Gerdy är nog enfaldig att tiga och lida? Och om; han höjer sin röst, tror ni att dö skäl och konsiderationer, ni här framställt för mig, sköla inverka på honom? — Jag fruktar honom icke. ; — Och ni gör crätt deri; min herre; förlåt att jag säger er det uppriktigt. Antag — hvad jag ingalunda vill bestrida — att denne unge man är nog ädel, nog högsinnad till att icke eftersträfva hvarken er rang eller ert förmögenhet; men sök mäta djupet af det hat, som ert ovärdiga sätt att behandla honom måste ha uppväckt i hans hjerta. Han kan icko annat än vara förbittrad: öfver den rysliga