Dagens Nyheter – 17 augusti 1870, sida 2

död; ty aldrig så länge: jag lefver skall er vanvettiga afsigt blifva satt i verket. — Men, min herre . . . började Albert. — Jag finner det högeligen djerft af er, min herre, att afbryta mig när jag talar, utropade grefven. Jag wvet-ju på förhand allt hvad ni kan haatt invända. Ni ämnar säga mig att en förskräcklig orättvisa, en: nedrig plundring föröfvats, eller huru? Nåväl, jag medgifver detta, och mera än ni är jag bedröfvad deröfver. Tror ni väl att jag först i dag ångrar min ungdoms olycksbringande villfarelse? I tjugu år, min herre; har jag saknat min laglige son, i tjugu år har jag förbannat den: orättrådiga handling, hvarigenom han uppoffrats. Och likväl har jag kunnat tiga och dölja mina bittra samvetsqval. Nu manas ni af en enfaldig blödsinthet att göra alla mina långvariga lidanden onyttiga! Nej; det skall jag aldrig tillåta. ) Grefyen läste ett svar på sonens läppar; med en förkrossande blick hindrade han. honom från att uttala defiAMmma. ; — Tror ni då, Tortför any att jag. icke här gråtit vid minnet af min gon, hvilken för min obetänksamhets skull får kämpa met alla svårigheter, som ställa sig i vägen för menniskor af låg härkomst? Tror ni att jag aldrig önskat reparera den skedda skadan? Det har gifvits dagar, min herre, då jag med glädje skulle ha skänkt hälften af min förmögenhet endast för att få omfamna detta