Dagens Nyheter – 16 augusti 1870, sida 1

har hon kunnat låta dem komma i andras händer. Albert stod fortfarande orörlig inför sin far, väntande på att han skulle yttra sig. Utan tvifvel, menade han, afgjordes i detta ögonblick hans öde. — Kanske hon är död! sade herr de Commarin med hög röst. Och vid denna tanke att Valtrie måhända aflidit, utan att han återsett henne, erfor han en smärtsam rörelse. Efter mer än tjugu års frivillig skilsmessa, sammanpressades nu hans hjerta, så djupt rotad hade hans ungdoms första kärlek varit. Han hade förbannat sin älskarinna; nu förlät han henne. Visserligen hade hon bedragit honom; men var det icke också hon som beredt honom den enda sällhet han erfarit i lifvet? Hade hon icke varit hans ungdoms hela poesi? Hade han, sedan han skildes från henne, upplefvat en enda timma af glädje eller af glömska? I sin nuvarande stämning behöll hans själ endast de goda minnena, lik ett kärl, hvilket, en gång fyldt med välluktande kryddor, sedea bevarar doften deraf ännu vid sin förstöring. — Arma qvinna! utbrast han. Han suckade djupt. Tre eller fyra gånger blinkade han, som om en tår hotade att frambryta ur hans ögon. Albert betraktade honom med orolig nyfikenhet. Aldrig förr sedau han blef man hade han i sin fars ansigte förmärkt spår af andra rörelser än den besegrade