Dagens Nyheter – 16 augusti 1870, sida 1

sluten att helt kort och utan omsvep framställa hufvudsaken, utan att uppehålla sig vid mer eller mindre tröttande detaljer. — Min herre, svarade han, i söndags morse infann sig en ung man hos mig och uppgaf att han kom i ett ärende af allra största vigt, hvadan han ville tala med mig genast och i enrum. Jag tog emot honom. -Han upplyste mig om att jag, gudnås, endast är en oäkta afkomling af er, och att jag har er ömma kärlek till min mor att tacka för att jag fått inträda i de rättigheter som lagligen tillkomma fru de Commarins son. — Och ni lät icke genast köra denne man på porten? utropade grefven. — Nej, min herre. Jag ämnade visserligen gifva honom ett tvärt och afvisande svar; men jag hamn det icke, förrän han framtog en brefpacke, som han bad att jag skulle genomläsa innan jag yttrade mig. — Ah! ni skulle ha kastat brefven på elden, inföll herr de Commarin. Så fördömdt! Ni har haft dem i era händer, och de finnas ännu till! Ack! att jag icke var hemma vid detta tillfälle! — Min herre! . . . utbrast Albert i förebrående ton. Och ihågkommande att Noäl vid brefvers aflemnande ställt sig framför eldstaden med en min, som otvetydigt angaf i hvad uppsåt detta skedde, tillade han: — Äfven om en sådan tanke uppstått hos