Dagens Nyheter – 12 augusti 1870, sida 3

spelade: för dem kompösitionen, sork mbttögs med mycken belåtenhet. Kopior skrefvos oeh cirkulerade bland Strassburgs militärmusikkårer, och de trasiga och till hälften utsvultna trupperna marscherade till gränsen efter den nya hymnens toner. Den publicerades i en liten tidning i Strassburg, till hvilken Dietrich var egare, och blef småningom s:lltmer känd. Men den förvärfvade icke någon verklig popularitet förr än den adopterades af trupperna från Marseille och sjöngs hela vägen från denna stad till Paris af det fruktansvärda och vilda band på sex hundra, hvilka förstodo att dö och som fördes af Barbaroux. I de förvånade parisarnes öron ljöd för första gången ur dessa vilda främlingars strupar de fruktansvärda orden: Allons enfans de la patrie! De kallade den först CMarseillarnes hymn och sedermera Marseillaisent, Det är anmärkningsvärdt att författaren sattes i fängelse och beröfvades sin militära rang, derför att han vägrade ansluta sig till de utsigter, som öppnades den 10 augusti, då dessa män, hvilka 4förstodo att döX, verkligen dogo, nedskjutna af schweizarne och sjungande hans egna ord. Han hade -lemnat bränsle till den eld, som, en gång tänd, var nära att förtära sig sjelf, lika väl som de allierade konungarne4 på andra sidan gränsen. Men Robespierre föll och poeten släpptes ur fängelset, sjungande en annan hymn, komponerad i hans cell. Det är emellertid sällan någon man förunnadt att mer än en gång anslå de diupaste strängarne i en nations hjerta, och Rouget de YIsles sednare sånger äro nu glömda. Han slöt sig åter till armån, sårades vid Quiberon 1795-och nödgades draga sig tillbaka från militärtjensten. I Paris framlefde han sedan en 46 årg lugn och tadelfri tillvaro, ogift, produktiv som poet, musiker och memoirförfattare, utan andra bekymmer än att få debet och kredit att gå ihop. Han var en fridsam och anspråkslös man, utan all lust att poussera fram sig sjelf. Af regeringarne rönte han ringa uppmärksamhet och hade föga understöd, ända till dess Ludvig Filip år 1830 gaf honom en pension på 3,500 frank jemte hederslegionens kors. Och då han dog 1836, lemmade han icke så mycket efter sig, att det räckte till begrafningskostnadernas bestridande. Hans andra arbeten äro alldeles förgätna, men Marseljäsen qvarstår som det enda uttrycket af den ovilja och det raseri, hvarmed Frankrike gick till 1792 års krig — af den stora revolutionens vilda förhoppningar och ännu vildare drömmar samt af det ädla raseri, hvarmed ett stort folk reste sig för att tillegna sig och påskynda den allmänna broderlighetens regering och jemnlikhet, efter hvars välsignelser tusenden ännu trängta. Och nu missbrukas denna sång, riktad mot despoter, fräckt af en despot såsom medel till hans eget upprätthållande. Och den blinda hopen jublar, utskrattad af honom, hvars afsigter den ofrivilligt befrämjar! a ———Ö—ARROORR————XXEOOSSBBOBVL