Dagens Nyheter – 12 augusti 1870, sida 2

denna skyldighet skulle ha stött grefven på det högsta. Vicomten hade gått fram och åter i väntsalen omkring fem minuter, då signalklockan tillkännagaf att tåget anlände. Snart öppnades dörrarne och det blef liflig trafik i den nyss så tysta salen. Sedan den trägsel, som till en början uppstått, något minskats, visade sig grefven, åtföljd af en betjent, bärande en stor kappsäck af det mest dyrbara slag. Grefve do Commarin såg ut för att vara minst tio år yngre än han verkligen var. Hans ännu ymniga skägg och hår hade endast högst obetydligt grånat. Han vär lång till växten och mager, gick rak i ryggen och bar hufvudet högt, utan att dock på minsta vis vara behäftad med den obehagliga engelska stelheten. Hans hållning var nobel, och han förde sig med mycken ledighet och elegåns. Han hade särdeles välbildade händer, sådana som anstå en man, hvilkens förfäder under sekler med ära fört värjan.. Hans ansigte innebar en kontrast, som ovilkorligen måste frappera en och hvar som närmare studerade detsamma: alla dragen uttryckte godmodighet, munnen var ständigt leende, men ur ögonen framlyste den mest kalla stolthet. Denna kontrast i det yttre hade sin motsvarighet i hans karakter. Lika blindt som markisinnan dArlange trodde han på det ädla blodets företräden,