Dagens Nyheter – 12 augusti 1870, sida 1

Kerr Daburoön en penna och skref fågra rader i hast. — Jäg ger med mig, sade han. Herr Al Bert de Cömmärin skall bli arrebteråd, döt är nu afgjordt. Men öfliga formaliteter och vissa ytterligare undersökningar, som jag anser nödiga, taga någon tid i anspråk. Innan jag förhöret broöttslingen, vill jag täla med hans far, grefve de Commarin, och äfven med den unge advokaten, er vän, herr Noöl Gerdy. De bref, han har i sin ego, måste jag ovilkorligen låna. Knappt var namnet Gerdy uttaladt, förrän gubben Tabarets ankigte fördystrades och den lifligaste oro afspeglade sig i hans blick. — För tusan! utropadö han; det var detta jag fruktade. — Hvad för stag? frågade herr Daburon. — Jo, att ni skulle anse nödvändigt att se Noäls bref. Naturligtvis får han i sådänt fall veta hvem som bhjelpt vederbörande att upptäcka mördaren. Då står jag der vackert! Han blir mig tack skyldig för det han återvinner sina rättigheter, eller hur? Men tror ni att han skall hysa för mig någon erkänsla? Nej, han skall tvärtom förakta mig. Han skall undfly mig från och med det ögonblick han blir upplyst om att Tabaret, Kapitalisten, och Tirauclair, polisbiträdet, nöta batima skor: Arma mensklighet! Inom åtta dägar skola mina äldsta vänner Vägra att taga mig i Hand. Likasom det: icke-vore en hödor att befrämja rättMODERSKÄRLEK. 29.