lär vara Graudenz; De fångna soldaterna och junderofficerarne infördes i lastvagnar, officeraärne i en vaggon af andra klassen. Hvarje vaggon bevakades af manskap af de regementen som tvungit fångarne att nedlägga vapen. Fångarne tillhörde alla vapenslag, och man såg för det mesta skäggiga och starkt solbrända anleten. Ett synnerligt intresse väckte turkos med sina brokiga jackor och smutsiga, röda byxor. Turban och fea hade de till största delen kastat af sig i anseende till värmen, Allmänheten räckte genom fönstren förfriskningar och cigarrer in till tångarne. Soldaterna sågo ut att vara temligen väl tillmods, hvaremot officerarne endast sällan visade sig vid fönstren och sågo dystra ut. Efter ett kort uppehåll fortsatte tåget sin fart till östra bangården, der fångarne bespisades. Från S:t Avold skrifves till IIndpendance Belge att den franska expeditionen mot Saarbräcken icke afsåg annat än att skaffa allmiänheten någon liten segerglädje att lefva på, medan, enligt kejsarens önskan och mot Mac Mahons vilja, de stora operationernas begynnelse drogs ut på långmålet. Denne korrespondent förutsäger ock att tyskarne skulle blifva de anfallande. Den officiela tyska rapporten om första affären vid Saarbräcken angifver en förlust af 2 officerare och 60 man; franska befälbafvaren å sin sida uppger sin divisions förlust till 6 döda och 67 sårade. Neue Btettiner Zeit. meddelar följande om de preussiska pansarfartygen Arminius och Elisabeth efter en privatskrifvelse fråm en marinofficer i Kiel. Sedan franska pansareskadern redan hade satt kurs på )stersjön, erhöllo nordtyska pansarfregatterna Elisabeth och Arminius i Kiel order att sluta sig till de öfriga pansarfartygen i. Wilhelmshafen. Besättningarne voro medvetna om sin svåra uppgift, enär deras officerare hade gjort dem fullkomligt bekanta härmed; det gällde ett sammanträffande med den öfverlägsna fienden. I händelse af ett nederlag skulle fartygen hellre sprängas i luften än öfverlemnas. till fienden. Manskapet på Arminius tillfrågades, om det ville deltaga i den djerfva turen eller icke, enär det icke skulle hafva varit brist på frivilliga. Det fanns ingen som drog sig tillbaka. Arminius gick framför Elisabeth genom Belt och fick derför gom bekant, icke de ordres, som voro afsända till båda fartygen om att återvända till Kiel. Då Arminius hade passerat Skagen, gjordes jagt på den.af franska fartyg (?), men de kunde icke förhindra den att inlöpa i Elbemynningen och sålunda nå sitt mål. Elisabeth återvände till. Kiel. Den för Östersjön bestämda delen af franska pansareskadern ankrade i fredags e. m. i Langelandsbeltet, lättade i lördags på morgonen ankar och gick söderut, hvadan den nu sannolikt befinner sig i Östersjön. Fiskare från Göteborgs skärgård berätta, att de under fiske i Kattegatt den 3 d:s mött 9 monitorer, tillhörande den framska flottan, och att de till besättnibgarne.å dessa fartyg afyttrat en-del af sin fångst. . Hela eskadern styrde kosan söderut. Förmodligen är detta samma eskaderafdelning, som, enligt danska tidningar, sedermera den 5 d:s på f; m. varsnades passerande förbi Kallundborgs (på Sjallands vestkust) fjordmynning, styrande söderut i Stora Belt. . Vide-amiral de la Röncidre le Noury, som ännu för några dagar sedan var qvar i Paris och till :den 1 augusti ärbetat med sjöministern, har, såsom. Presse berättar, nu definitivt blifvit anförtrodd öfverkommandot öfver hela transportflottan. Pansarskeppet Magenta skall föra vice-amiralens flagga. Han skall under sitt befäl ha en af sex pansarfartyg bestående eskader; bland fartygen nämnes Gloire. Herr de la Rontigre har utsett skeppskapten Le Normant de Kergusi till stabsRR Rv nn La RN