Dagens Nyheter – 10 augusti 1870, sida 2

återstoden af sitt lif. Det gifves mer än en som, heldre än att utsätta sig för risken att döma en oskyldig till straff, låter trettio brottslingar gå fria. En anklagelse bör således komma under juryns bepröfvande först då man har händerna fulla af bevis om dess riktighet. Det åligger ransakningsdomaren att bringa i dagen dessa bevis. Itt svårt viärf, som ofta tager en långvarig tid i anspråk. Ej sällan inträffar att den tilltalade är kallblodig och att han med visshet vet sig icke ha efterlemnat några spår ; då trotsar han i sin fängelsehåla alla rättvisans anfall. Det är en förfärlig strid, och man ryser då man tänker på att,när allt kommer omlring, denne man, som hålles instängd utan rådgitvare och utan försvar, kan vara oskyldig. Mycket ofta nödgas rättvisan erkänna sig besegrad. Hon är öfyertygad om att hon funnit brottslingen; logiken, det sunda förståndet, säger henne det tydligen; och dock måste hon afstå från att straffa af brist på full bevisning. Det är en olycka för samhället att ostraffade brottslingar finnas i dess sköte. En gammal generaladvokat tillstod en dag att han kände icke mindre än tre mördare, som voro rika, lyckliga, hedrade, och hvilka, så vidt icke några osannolika händelser inträffade, skulle sluta sina dagar i en magnifik säng, omgifyen