Dagens Nyheter – 10 augusti 1870, sida 2

af sin familj, och blifva begrafaa med pomp och ståt samt under loftal af presten. Vid tanken på att en mördare skulle undgå rättvisans hämnande arm, kokade blodet i fader Tabarets ådror, såsom då man minnes en grym personlig oförriätt. En slik oformlighet kunde, enligt hans åsigt, aldrig komma i fråga om det ej funnes enfaldiga och odugliga polistjenstemin samt ransakningsdomare, som saknade nödig skicklighet och cnergi. — Jag skulle minsann, mumlade han i sin af framgången väckta fåfänga, aldrig släppa mitt rof. Det finns intet konstateradt brott, hvars upphefsman icke kan upptäckas, så framt ej missdådaren är tokig, så att bevekelsegrunden till hans illgerning ej kan utrönas. Jag. skulle egna hela mitt lif till att spana efter en brottsling och dö innan jag erkände mig besegrad. Helt annorlunda är det med Gåvrol, som gång på gång måste tillstå sin oförmåga. Äfven nu hade Tabaret, med slumpens tillhjelp, lyckats; och han upprepade det för sig sjelf. Men hvilka bevis skulle han erbjuda den rädda, småaktiga och formalistiska juryn? Ganom hvilka medel. skulle han tvinga en stark man, som tvifvelsutan var på sin vakt och för öfrigt skyddades af sin samhällsställning, till bekännelse? Hvilken snara skulle han utlägga, till hvilken ny, osviklig krigslist skulle han taga sin tillflykt?