Dagens Nyheter – 10 augusti 1870, sida 1

Polisens frivilliga biträde satt just och ansträngde sin hjerna för att besvara dessa spörjsmål, då ransakningsdomaren inträdde i rummet. Han hörde icke dörren öppnas öch märkte ej heller herr Daburons närvaro. Det behöfdes att denna tilltalade honom för att han skulle bli ryckt ur gina djupa betraktelser. Domaren sade med en ännu upprörd stämma: — Ursäkta mig, herr Tabaret, att jag lemnat er så länge ensam. Den gåmle steg upp för att helsa med en vördnadsfull bugning. Hans kropp beskref ett ögonblick en halfcirkel. — På min ära, herr domare, svarade han, jag har verkligen haft så mycket att fundera på att jag icke ens märkt min ensamhet. Herr Daburon hade gått fram och satt Big midt emot gubben vid ett bord, belastadt med papper och handlingar. Han syntes trött. — Jag har tänkt mycket och länge på den här saken, började han. — Än jag då! afbröt honom fader Tabaret. Just då ni kom in, tänkte jag med oro på vicomte de Commarins hållning och min i det ögonblick han arresteras. Enligt min tarke är ingenting vigtigare att aktgifva på. Skall hans vrede bryta ut? Skall han försöka skrämma polisagenterna; skall han hota att kasta ut dem? Detta är just de slugaste bofvarnes taktik. Jag tror dock att Han skall förblifva kall och lugn. Hans karakter, sådan