YIL Herr Daburon begaf sig icke hem, då han lemnade hotell dSArlange. Hela natten ströfvade han emkring utan mål, endast sökande någon svalka för sitt brännheta hufvud. Afven ville han bereda sig möjlighet att få sofva en stund, derigenom att han först riktigt tröttade ut sig. — En sådan galning jag varit! sade han till sig sjelf; jag, som kunnat hoppas, tro att hon någonsin skulle älska mig! Huru har jag vågat drömma om att en gång få ega så mycket behag, ädelhet och skönhet? Hvad hon var vacker i afton, då hennes ansigte sköljdes af tårar! Kan man föreställa sig något mera englalikt? Hvilket sublimt uttryck hade ej hennes ögon då hon talade om honom! Det kom sig deraf att hon älskar honom. Och mig . . . mig håller hon af som en far... det har hon sjelf sagt. Kunde det väl också vara annorlunda? Var det möjligt att hon skulle se en älskare i denne allvarlige och sträfve domare, alltid lika dyster som den svarta drägt han bar? Det var ju nedrigt att tänka förena så mycken jungfrulig renhet med min erfarenhet af lifvet. För henne är ännu framtiden rik på leende förhoppningar, och sedan länge tillbaka har jag lärt mig inse alla ungdomliga illusioners bedräglighet. Hon är ung som oskulden, jag är gammal som lasten,