Den olycklige Daburon såg sig sjelf och sitt handlingssätt i den mest ogynnsamma dager. Han förstod Claire, och han ursäktade henne. Men han ogillade på det högsta, att han för henne förrådt sin outsägliga smärta. Han förebrådde sig att han stört hennes lugn. Slutligen gick han så långt, att han på intet vilkor ville förlåta sig sjelf att han friat till henne. Borde han icke ha förutsett, hvad som händt, att hon skulle afslå hans bön och att han sedan skulle bli beröfvad den himmelska lyckan att se henne, höra henne och i tysthet afguda henne? — En ung flicka, fortfor han, drömmer gerna om en älskare; men hon föreställer sig honom som ett ideal. Det behagar henne att utrusta honom med alla lysande egenskaper: mannakraft, hjeltemod och en ädel hållning. Hvad måste ske, när hen under min frånvaro tänkte på mig? I fantasien såg hon mig förmodligen sitta i min svarta drägt uti någon hemsk fängelsehåla, förhörande i trasor höljda brotts-. lingar. År det icke mitt yrke att nedstiga i alla kloaker och röra i brottens dy? Är jag icke dömd till att i skuggan rentvå ett förderfvadt samhälles smutsiga linne? Ah! det finns yrken som tarfva mycken uppoffring. Borde icke domaren, likasom presten, vara skyldig att lefva i enslighet och ogift? Båda veta allt d. v. s. för mycket. Deras drägt är nästan lika. Men under det att presten i