-— ÄAÄVAA Och i all korthet redogjorde han för sitt samtal med fru VArlange, hvarvid han likväl undvek att beröra penningfrågan, ehuru denna varit för gumman den vigtigaste. — Jag sade med rätta att för mig är ingen ro vidare att vänta, återtog Claire i sorgsen ton. När min farmor får veta att jag afslagit ert anbud, huru förtörnad skall hon icke då blifva! — Ni känner mig illa, min fröken, inföll domaren. Jag har ingenting att säga fru markisinnan, jag drar mig så småningom tillbaka och dermed nog. Tvifvelsutan skall hon antaga att jag betänkt mig och funnit rådligast . . . — O! ni är god och ädel, jag vet det... -— Jag aflägsnar mig, fortfor herr Daburon, och snart har ni glömt till och med namnet på den olycklige, hvilkens lefnadslycka i dag blifvit krossad. — Ni tänker icke hvad ni säger, utbrast den unga flickan lifligt. — Nåja, det är sannt: jag invaggar mig nu i den sista förboppningen att mitt minne skall förblifya or kärt. Någon gång skall ni säga till er sjelf: an älskade mig verkligt. Och jag ber att få vara er vän, er mest hängifne vän. Claire omfattade nu i sin tur med rörelse herr Daburons händer. -— Ni har rätt, yttrade hon; vi måste blifva Fånner. Må vi glömma hvad som nyss pas