serat och ni fortfarande såsom hittills vara min ende, gode och öfverseende broder. Mörkret var nu inne; hon kunde icke se honom, men hon förstod att han grät, ty han dröjde att svara. — Ar det väl möjligt, tror ni, hvad ni nu ber mig om? sade han ändtligen. Huru! ni talar om att jag skall glömma! Ser ni då ieke att jag älskar er tusen gånger högre än ni älskar . .. Han tystnade; det var honom alltför påkostande att uttala namnet Commarin och endast med den största svårighet kunde han tillägga: — Och jagskall alltid älskaZer . . . De hade gått några steg från bersån och voro nu icke långt från trappan till byggningen. — Tillåt, min fröken, yttrade domaren, att jag nu säger er farväl. Ni skall sällan återse mig. Jag ämnar icke besöka markisinnan oftare än nödigt är för att undvika att brytningen blir alltför märkbar. Hans röst var fill den grad darrande att orden endast med svårighet kunde urskiljas. — Hvad än må hända, tillade han, så kom ihåg att här i verlden finns en olycklig, som tillhör er helt och hållet. Om ni någonsin blir i behof af en sann väns bistånd, så kom till mig. Och nu må det vara slut... Claire, ännu en gång farväl. : Hon var föga mindre uppskakad än han, :