Dagens Nyheter – 8 augusti 1870, sida 1

Markisinnan, som ansåg sig ha promenerat tillräckligt länge, började nu längta till spelbordet. Hon nalkades bersån. — Omutlige domare, ropade hon, tiden är inne att börja arbeta. Piqvet-bordet väntar. Utan att gifva gig tid till att tänka mnärmare på saken, steg Daburon upp, stammande: — Jag kommer. Claire fattade hans arm och höll honom tillbaka. — Jag har icke bedt er omtala er kemlighet för mig, min herre, sade hon. — Åh, fröken! utbrast domaren, gom anade att hon ämnade uttrycka några tvifvel om hans tystlåtenhet. — Jag vet, återtog Claire, att jag kan lita på er, men icke desto mindre är mitt lugn stördt. Herr Daburon betraktade henne med en min af förvåning. — Det är säkert, tillade hon, att hvad jag, unga, oerfarna flicka, icke kunnat se; det har min farmor väl märkt. Och om hon fortfarit att mottagit era besök och ingenting yttrat åt mig, så kommer det sig deraf att hon gynnar er, att hon i all tysthet uppmuntrar ert frieri, som jag, tillåt mig säga er det, anser vara för mig mycket hedrande. — Jag antydde redan, innan jag vågade framställa min bön till er, att markisinnan bahagat gifva näring åt mina förhoppningar, anmärkte domaren, MODERSKÄRLEE. 25.