Dagens Nyheter – 6 augusti 1870, sida 2

stämma. Ni älskar en man, han vet det, och han undanröjer icke hindren. -— Jag är fattig, svarade fröken dArlange, och hans familj är omätligt rik. Hans far är sträng, omedgörlig. — Hans far! utropade domaren med en bitterhet, som han icke bemödads sig att dölja, hans far, hans familj! Och dylika betänkligheter hålla honom tillbaka! Ni är fattig, han är rik; och häruti ser han ett hinder för en förening, på samma gång han vet sig vara älskad af er! ... Ack! att jag vore i hans ställe och hade hela verlden emot mig! Hvilken uppoffring kan vara påkostande för den, som lifvas af kärleken, sädan jag fattar denna? Eller rättare, finnes det väl någon uppoffring till för den som ilskar? Ju större lidanden och försakelser man underkastar sig för dens skull, som eger ens hjerta, desto lyckligare blir man ju. Att lida, att kämpa, att vänta och ständigt hoppas, att med hänryckning uppoffra sig sjelf . . . detta kallar jag att älska. — Det är också på detta sätt jag älskar, svarade fröken TPArlange helt kort. Svaret kom som ett åskslag öfver Daburon. Han förstod hela dess innehåll. För honom var hädanefter allt hopp ute. Men han erfor att slagg begär att ännu ytterligare pina sig sjelf, det var honom till och med en vällust att se sin olycka i hela dess fasaväckande gestalt.