— VV ORT — Åh! svarade hon med en djup suck, det är min hemlighet . , . en hemlighet, som icke ens farmor känner. Herr Daburon betraktade henne. Han trodde sig upptäcka en tår i hennes öga. — Kanske, återtog hon, skall jag en dag anförtro er allt . . . Det blir måhända till sist nödvändigt. Domaren var blind och döf. — Äfven jag, svarade han, har en hemlighet, som jag ämnar yppa för er. Då han om qvällen tog afsked, sade han till sig sjelf: — I morgon skall jag förklara henne min kärlek. Men femtiofem dagar förflöto, under hvilka han oupphörligt upprepade inom sig: fi morgon, Det var en afton i augusti månad; värmen hade hela dagen varit tryckande; mot qvällen hade det börjat blåsa temligen häftigt. Alt bebådade ett annalkande oväder. De sutto, Daburon och Claire, i en af tridgårdens bersåer och mellan trädens grenar kunde de se markisinnan promenera på något afstånd. De hade suttit länge utan att tala med hvarandra, sjelfva fattade af den rörelse som uppskakade naturen, och inandats den starka doften af blommorna på den midt framför dem belägna rabatten. Herr Daburon vågade fatta den unga flickans hand. Det var första gången, och denna beröring