Dagens Nyheter – 4 augusti 1870, sida 2

tionen är ännu icke slutad . . . Hvad ni är lycklig, Daburon, mi, som tillhör pöbeln! Jag inser nog att jag får lof att betala med det första, och detta är förskräckligt ledsamt för mig, som ingenting har och som är tvungen att underkasta mig så stora uppoffringar för min sondotter. . . Daburon kunde sin markisinna utantill. Dock blef han så öfverraskad, när han fick höra henne tala om Suppoffringar, stt han ofrivilligt upprepade detta ord. — Ja, visst, återtog fru TArlange. Tror vi ait jag, om jag icke ,hade henne, skulle lefva som jag gör, neka mig allt? Nej, ingalunda. Salig mårkisen talade ofta om pensionsanstalter, inrättade af herr de Calonne och hvilka gåfvo god afkastning på deri insatta pengar. Sådana inrättningar torde finnas ännu i dag; de utmärka sig derigenom att de lefyande delegarne ärfva dem som dö. Hade jag icke min sondotter, skulle jag placera en del af min förmögenhet på något dylikt håll och sålunda få pengar att lefva af. Men nu kan jag aldrig besluta mig derför. Jag kiänner, Gud vare lof, mina moderliga pligter och jag sparar allt hvad jag eger åt min lilla Claire. s : Denna sjelfförsakelse syntes herr Daburon så beundransvärd, att han icke kunde finna ett ord till svar. — Ack! detta kära barn oroar mig förfärligt, fortfor markisinnan. Jag skall säga er,