Daburon — ty till er kan jag ju tala uppriktigt? — att jag blir förtviflad hvar gång jag tänker på hennes bosättning. — För fröken Claire, stammade älskaren, synes det mig böra bli lätt att få ett bo. — Nej, visst icke. Visserligen har hon ett ganska intagande yttre; men huru långt kommer man numera här i verlden med ett sådant? Männen ha blifvit så snikna att det riktigt gör mig ondt om hjertat. De fråga icke efter annat än pengar. Jag vet ej en enda som skulle kunna vara nog oegennyttig att taga en Arlange utan annan hemgift än hennes vackra ögon. — Jag tror, ni öfverdrifver missförhållandet, min fru, anmärkte Daburon blygsamt. — Nej, icke det ringaste. Lita på min erfarenhet; jag är äldre än ni. För öfrigt, om jag gifter bort Claire, skall min måg göra mig tusen bekymmer, så försäkrar åtminstone min notarie. Man skall tvinga mig, påstår han, att aflemna räkenskäper, som visa huru hennes fädernearf förvaltats, och icke har jag några räkenskaper. Det är ju förfärligt! Ack, om lilla Claire hade ett godt hjerta ändå; i sådant fall nöjde hon sig helt beskedligt med att bli nunna i något kloster. Jag sluppe då göra mix sjelf utfattig för att åstadkomma en hemgift. Men hon har ingen ömhet för mig. Herr Daburon insåg, att nu var rätta stunden inne att tala. Han samlade allt sitt mod ochk mel temligen -gäker stämma började han;