Dagens Nyheter – 3 augusti 1870, sida 3

nedskjuta invånarne i Berlin, Då det första schleswigska kriget utbröt, erhöll Steinmetz befälet öfver Königsregementet nr 2 och deltog i fäktningarne vid Schleswig och Dybböln. Den första striden med den franska hären inbragte honom den preussiska orden Pour le merite. Från 1849 till 1854 var han kommendant dels i Kassel, dels i Magdeburg. Ar 1863 blef han utnämnd till kommenderande general för den andra och sedan för den femte armåkåren. I spetsen för denna kår drog han 1866 i kriget mot Österrike och segrade tre dagar å rad öfver österrikarne i Böhmen, nemligen vid Nachod, Skalitz och Schweinschädel. I slaget vid Königgrätz stötte han så sent till den preussiska hufvudarmån, att han ej fick tillfälle att uträtta någonting. Steinmetz, som i sitt fidernesland åtnjuter stort anseende för jernfast vilja och aldrig svikaude rådighet i kritiska ögonblick, är sedan 1867 medlem af Nordtyska förbundsdagen. Vogel von Falkenstein, kommenderande preussisk general, spelade en framstående roll i sednaste danska kriget och var under kriget 1866 befälhafvare för Mainarmån. Han är född den 5 januari 1797 och var, enligt sin onkels, furstbiskopens af Breslau, önskan från början bestämd för det andliga ståndet, men gick 1813 som frivillig in i preussiska armån. Emedan han var endast 16 år gammal och ännu ej fullvuxen, blef han i början nekad inträde i krigstjensten, till dess det slutligen lyckades honom med tillhjelp af en vän till hans fader, öfverste Kläx, att bli antagen. Han blef kort derefter bifordrad till officer och förvärfvade sig i fälttåget 1817, efter träffningen vid Montmirail, Jernkorset. Då alla officerarne vid bataljonen blefvo sårade, förde han den en längre tid. Efter freden gick hans avancement långsamt. Han sysselsatte sig derunder med militära studier jemte målning. Under marsdagarne 1848 kommenderade han en bataljon at kejsar Frans regemente och anförde detsamma äfven under det första schleswigska kriget. År 1855 utnämndes han till general. Vid utbrottet af det andra sehleswigska kriget öfvertog ban platsen som chef för generalstaben hos fältmarskalk Wrangel, och då prins, Friedrich Karl blef öfverbetälhafvare, utoämndes han till kommenderande general vid den 3:dje armåkåren, som besatte Jutland. Efter freden blef han generalbefälhafvare öfver 7:de armkåren och avancerade 1865 till infanterigeneral. Då kriget 1866 utbröt mellan Preussen och Österrike, besatte han i medlet af juni Hannover och tvingade den 28 i samma månad hanoveranska armån att kapitulera. Efter denna första stora framgång, började han operera mot de sydtyska stridskrafteraoa och hade alltjemt den lyckan att ha segrens gudinna i sällskap hvarhelst han uppträdde, både vid Kissingen, Hammelburg och Aschaffenburg. Men midt under sina operationer med Mainarmån blef han utnämnd till generalguvernör i Böhmen och måste lemna generalbefälhafvareplatsen åt general Manteuffel. Efter freden blef han generalbefilhafvare öfver första armåkåren, och 1867 inträdde han som ledamot af nordtyska riksdagen.