Dagens Nyheter – 3 augusti 1870, sida 1

-— ID09 — tjust om hon en vacker dag funnit ett vapen öfver namnet på hans visitkort. — Huru, sade hon, kan det komma sig att icke era förfäder, som voro högre embetsmin, på ett eller annat sätt lagat att de blefvo upphöjda i adligt stånd? Tänk hvilka fördelar ni skulle haft deraf! — Mina förfäder voro förståndiga, genmälde herr Daburon; de satte mera värde på att vara de främsta inom borgarklassen än do yttersta bland adeln. Till svar härå sökte markisinnan genom många bevis klart ådagalägga, att mellan den förnämste borgaren och den obetydligaste landtjunker befinner gig ett svalg som icke af all verldens guld och silfver kan fyllas. Men de som förvånade sig så mycket öfver herr Daburons flitiga besök hos YyvålnadenX, kände ieke markisinnans sondotter eller tänkte åtminstone ej på henne. Hon gick så sällan ut och detta var den gamla damens fel. Claire dArlango hade nyss fyllt sjutton år. Hon var en mycket behaglig och mycket mild flicka, förtjusande i synnerhet genom sin barnsliga oskuld. Hon hade ljusbrunt hår, fint och rikt, samt vanligen vårdslöst tillbakastruket, så att det nedföll i ymniga lockar öfver hennes charmanta hals. Hon var ännu helt smärt, och hennes fysionomi erinrade om Guides skönaste engla-ansigten. Hennes blå ögon, beskuggade af mörka ögonhår, hade i synnerhet ett gudomligt vackert uttryck.