Dagens Nyheter – 1 augusti 1870, sida 2

raglade då han tog sina första steg på gatan, likasom en drinkare, hvilken öfverraskas af den friska luftens inflytelse vid utgåendet från en mycket varm källarsal. Han strålade af glädje, men var på samma gång slagen af häpnad öfver denna hastiga följd af oförutsedda händelser, som, efter hvad han ansåg sig ha fulla skäl att tro, inom så kort tid ledt honom till sanningens upptäckande. Oaktadt han var angelägen om att så fort som möjligt komma till ransakningsdomaren, skaffade han sig ieke något åkdon: Han kände behof af att gå. Gubben Tabaret var en af dessa menniskor, hvilka en god motion gör klarsysta. Kroppsrörelsen hade till följd att idkerna, så att säga, ordnade sig i hans hjerna. Utan att påskynda sin gång passerade han Chaussee-TVAntin-gatan och boulevarden, från hvilkens kafcer en rik belysning utströmmade, samt uppnådde Richelicu-gatan. Han vandrade utan att i ringaste mån gifva akt på hvad som föreföll omkring honom, då och då snafvande i följd af någon ojemnhet på trottoaren. Om han gick rätta vägen, så var det uteslutande instinkten som ledde honom; hans själ rörde sig på sannolikheternas fält och följde genom mörkret den mysteriösa tråd, hvars knappt förnimbara ända han fattat i la Jonchere. Likasom alla, hvilkas sinnen af en eller annan orsak äro upprörda, talade han högt för sig sjelf, utan att ana det och utan att